hans erik balkom 

  

 

14 mars, 2009 12:07:42
 

 

Juristkårens patetiskt enfaldiga men fullständigt livsfarliga mediafixering

 

Rättssäkerheten är i fara när dess företrädare uppträder som svärmande linslöss

Allt sedan Åklagarmyndighetens megafjantar, Alhem och van der Kwast, började fraternisera med sensationspressen och därigenom fick stoltsera med sina bravader i TV-rutorna och på kvällstidningarnas förstasidor, har det tydligen blivit en sorts konstig norm inom Åklagarmyndigheten att kalla till pressträff med fototillfälle så snart ett spektakulärt ärende skall hanteras. Man kan inte frigöra sig från misstanken att fallen framställs i sådan dager att maximal genomslagskraft i media skall uppnås.

 

Senast gäller det en åklagare som låter skicka fyra (4) stadiga polisbetjänter att hämta en späd liten kvinnlig överläkare på hennes sjukhus, allt inför kollegor, personal och patienter. Överläkaren meddelas på fråga att hon visste bäst själv vilken hemskhet hon hade begått. Otroligt nog häktas hon sedan av Tingsrätten på preventiva grunder, ty åklagerskan har ju varit så förskräckligt upptagen med massmedia att hon inte hade hunnit att låta höra ett nyckelvittne. Så får det inte gå till i vårt rättssamhälle!

 

Som av en tillfällighet kommer strax den samlade sensationspressen skuttande likt ett pack asätande hyenor för att intervjua åklagerskan. Trots ärendets allvar smilar hon uppblåst som vore hon en brunstig padda i en klossdamm på våren, varvid hon behagar uttala den storsinta åsikten att det nog rör sig om ett barmhärtighetsmord. I själva verket handlar det om något så ofattbart svårt som att ge ett litet dödsdömt spädbarn smärtlindring i livets slutskede. Så vårdslöst får inte en svensk rättsföreträdare arbeta! Månne är inte detta rentav åtalbart? Ett enda telefonsamtal till sjukhusets chefläkare eller Socialstyrelsen hade klarat ut begreppen. Så gör en klok människa som är mån om sin yrkesetiska heder, men alls icke denna självbelåtna åklagerska!

 

I detta speciella fall liksom i det oerhört tragiska fallet med barnamorden i Arboga, begår åklagarna allvarliga misstag parallellt med att de ogenerat fläker ut sig i media. För en tid sedan satt två lindrigt begåvade åklagerskor och e-postade till varandra när och hur de skulle låta gripa en åtalad s.k. kändis för att få största massmediala uppmärksamhet! Vidare uppträder en numera pensionerad herr överåklagare Alhem under epitetet "expertkommentator" i en tv-kanal som är specialiserad på intelligensbefriad underhållning för sportdårar, övriga förståndshandikappade och kärlekskranka kärringar.

 

Synnerligen stötande är också att den skicklige, fast ack så mediafrälste advokaten Peter Ahltin i egenskap av ombud för det avlidna spädbarnets föräldrar inte tar avstånd från hur illa den misstänkta läkaren har behandlats. Det gör mig beklämd, särskilt i ljuset av att herr Ahltin påstår sig reprensentera en kristet human livssyn i Sveriges Riksdag.

 

Juristutbildningen är på tok för dålig

Majoriteten av landets jurister har ju bara en kandidatexamen, vilken sedan årtionden har anpassats till socialisternas omättliga kontrollbehov och överförmynderi. Undervisningen i moral och etik är en marginalitet på kursplanen, om den ens förekommer. De generellt sett fogliga, och i takt med kontinuerligt minskande inträdeskrav allt mindre begåvade kandidaterna, går ut i yrkeslivet helt präglade på socialisternas samhällssyn. I stället för att ha utbildats till att ge råd, och vara medborgarna till stöd i svåra livssituationer, har de på ett ruskigt Stasi-liknande sätt fått lära sig att jaga vanliga, hyggliga människor in absurdum. De drar sig inte ens för att åtala och fälla en 70-årig dam som ställer en kasserad stekpanna vid fel sopcontainer, en illuster observationspost självpåtaget bevakad av en pensionerad f.d. poliskonstapel med lådkameran från 40-talet i högsta hugg!

 

Det är ett välkänt faktum att juristerna med de sämsta betygen hamnar inom den statliga förvaltningen som polisbefäl eller handläggare på diverse myndigheter, som fogdar, åklagare och rådmän, i nu nämnd, aningen stigande ordning, intellektuellt sett. Till dessa tärande kategorier bör även försvarsadvokater och konkursförvalatare räknas, ty samtliga är ju helt beroende av skattemedel från den närande delen av befolkningen för sin försörjning. Utan finansiering från vår gemensamma skattebas, skulle den svenska advokatkåren närmast dö ut som egna företagare. Endast ett fåtal affärsjurister klarar av att skapa sin egen utkomst utan subsidier från skattebetalarna.

 

Utöver sina förvaltningsuppgifter, skall nämnda yrkesgrupper även värna om de enskilda människornas rättssäkerhet. Det går helt enkelt inte att genomföra i praktiken av den enkla anledningen att de har fel utbildning och att många saknar de mentala gåvor som fordras. Processmängd, alltså antalet studerande som tilldelas examina per tidsenhet, har fått ersätta kvalitet och substans, både i juristutbildningen och på andra högskolelinjer av flumkaraktär.

 

Idag översvämmas läroanstalterna av lindrigt begåvade personer som ofta har försörjningsbörda och därtill hörande bidragsberoende. Att gå på högskola har blivit ett sätt att försörja sig med minimal ansträngning. En formidabil dröse av likaledes skatteförsörjda 25-öresprofessorer utnämnda av sossarna under Pösperssons och stolpskottet Carl Tham's tid, pysslar mer med dagisliknade verksamhet än stringent akademisk utbildning och forskning, allt i kostsamt  ombyggda militärkaserner och industrilokaler. För oerhörda samhällskostnader, långt över 5 miljonen per hugad kandidat, utdelas idag doktorsgraden till fläskkotlettstekande tanter på barnbespisningar, kreatörer av blomrabatter och till invandrare som städar nomenklaturans toaletter. Motsvarande lågvattenmärken är legio även inom juristutbildningen och på flera andra utbildningar av flumkaraktär.

 

Lysande undantag är utbildningarna i de egentliga vetenskaperna. I exempelvis medicin och fysiologi ligger Sverige i världstoppen. En medicine kandidat är bara halvvägs igenom sin utbildning till självständigt arbetande läkare och får därför inte utföra några svårare arbetuppgifter. Samma restriktioner och kvalitetskrav borde även gälla för vissa juristkategorier. Tingsmeritering är inte ett tillräckligt starkt instrument och kan inte tillnärmelsevis jämföras med de blivande läkarnas praktiktjänstgöring. Nu kan relativt lågutbildade och klent begåvade jurister på viktiga poster helt lagligt skaka om en människas liv i dess grundvalar.

 

»  Skriv gärna vad Du tycker på denna länk. Ditt inlägg publiceras i dierkt anslutning till denna debattartikel.

 

 

© 2009-2017    Hans Erik Balkom     0762-19 91 00       e-postlänk