hans erik balkom 

  

 

01 sep, 2008 05:45:56

 

 

Omdömesgilla poliser skapar trygghet - och precis tvärtom

 

En lördag eftermiddag för en tid sedan ringde en polisman i bylsig fältmundering på dörren till mitt hem. Han skulle överlämna en delgivning

Vid tillfället satt min hustru bunden till TV-fåtöljen efter en höftfraktur. Jag var i tvättsugan på innergården. Hon var alltså ensam i lägenheten och blev skräckslagen när brevinkastet öppnades och en mansperson ryade att han ”kunde höra att det fanns personer i bostaden". Det visade sig vara en polisman som hade hört röster från det TV-program som min hustru tittade på.

 

Med stor möda tog hon sig till dörren och såg genom kikhålet en skuggbild som på ett groteskt förvridet sätt projicerades på trapphusets motstående vägg av det snett infallande ljuset. Det var polismannen som gömde sig bakom ett hörn. Givetvis vågade hon inte öppna. När jag kom hem var min hustru skräckslagen. Något senare ringde telefonen. Det var polismannen som hade gjort den begåvade upptäckten att vi kunde nås via denna märkliga uppfinning. Självfallet fick han komma och lämna sin delgivning.


Oförmåga att prioritera arbetsuppgifterna

Under tiden som polismannen ”jobbade” på att leverera kuvertet med delgivningen, inträffade flera brott av allvarlig karaktär i närområdet. Några axplock ur påföljande måndagsnummer av lokaltidningen; Till polisen anmäld men icke åtgärdad misstanke om rattfylleri pga bristande personalresurser, hustrumisshandel och diverse stölder.

Det är naturligtvis helt tokigt att dyrt utbildade och kostnadsintensiva poliser överhuvudtaget skall behöva befatta sig med delgivningar. När det nu tyvärr förhåller sig på detta galna vis efter åratal av nedskärningar, kan man inte undvika tanken; Tänk om den oförtrutne polismannen i stället hade ringt och bett mig hämta delgivningen på polisstationen? Visserligen har de begränsade, men dock vissa öppettider. Då hade han vid just det här tillfället haft tid att bekämpa allvarliga brott som skrämmer vanligt folk så ända in i märgen.


Duktiga poliser blir misskrediterade

Jag tycker synd om de stackars poliser som i likhet med fabelns enfaldige bonddräng har svårigheter att sortera potatisen efter storlek. De riskerar att dra på sig medborgarnas indignation; något som spiller över på hela kåren. Verkligt duktiga poliser blir misskrediterade i sina oerhört viktiga samhällsroller när folkets förtroende blir allt lägre. Alla undersökningar visar att det förhåller sig just så.

 

Utomordentligt allvarliga ledningsproblem

Slutligt ansvar faller givetvis på polisens ledning och linjebefäl som saknar förmåga att göra besinningsfulla avvägningar och utöva omdömesgillt ledarskap. Det gäller inte bara i vårt närområde i Hälsingland. Vem minns t.ex. inte när länspolismästaren i Uppsala kommenderade en stackars trött kommissarie nära pensionsåldern och dennes fogliga mannar till att - mitt i natten och med bräckjärnen och klyvyxorna i högsta hugg - bryta sig in hos nunnorna på Alsike kloster?

 

Moralisk och etisk kollaps

En högt uppsatt polischef och ledare med uppenbart klent intellekt tyckte således att psykiskt söndertrasade krigsbarn från Kroatien och deras föräldrar som fått en provisorisk fristad på klostret, skulle ut ur konungariket Sverige, mitt i natten, pronto, utan pardon! En tid senare befordrades samme polismästare till posten som chef för rikskriminalpolisen. I dag är han högste chef för kriminalvården - nu liksom tidigare utsedd av en socialistisk regering. Han begick givetvis inget brott mot konungarikets lagar när den nattliga raiden mot det fridsamma nunneklostret beordrades - men var finns den moraliska och etiska resningen?

 

Stundtals blåser det iskalla fascistvindar över vårt land

Mitt i natten drabbades plötsligt ett idylliskt slumrande och harmlöst litet svenskt kloster av en iskall reflex från 1930 och 1940-talens skräckscenarios i brun- och svartskjortornas Europa. Braket från klyvyxorna som spräckte klostrets stängda dörrar, dånade ut över det svenska kulturlandskapet. De yrvakna nunnornas böner om att visa barmhärtighet med vettskrämda föräldrar och gallskrikande barn blandades med stöveltrampet från välgödda och präktiga svenska poliser som urskillningslöst "bara lydde order" - det är ju alltid enklast så! Priorinnan, syster Marianne, skrädde inte orden när hon i medierna beskrev polisens härjningar. Det bör inte heller vi andra göra som värnar om det okränkbara människovärdet!

 

Sensmoralen är enkel

Återanställ civila för polisens kontorsarbete och rutinsysslor. Samtidigt skall högre krav ställas på förståndsmässig begåvning och ledaregenskaper hos en yrkeskår som har, och måste ha, lagenlig rätt att tillgripa fysiskt våld i väldefinierade lägen.

 

»  Skriv gärna vad Du tycker på denna länk. Ditt inlägg publiceras i dierkt anslutning till denna debattartikel.

 

© 1998-2017    Hans Erik Balkom     0762-19 91 00       e-postlänk